Det finns fortfarande ingen enighet om vilken som är den bästa behandlingen vid dislokerad proximal humerusfraktur, operativ eller icke-operativ. Trots detta ökar användningen av operativ behandling.

Därför inkluderades 231 patienter vid 32 brittiska sjukhus under tiden september 2008 till och med april 2011 i PROFHER-studien (Proximal fracture of the humerus evaluation by randomization). Kriterier för inklusion var ålder över 16 år och en högst 3 veckor gammal dislokerad proximal humerusfraktur, innefattande collum chirurgicum. Dislokerad fraktur definierades som en fraktur där behandlande läkare övervägde någon form av operativ behandling. Denna definition valdes för att bättre avspegla den kliniska situationen. Patienterna randomiserades till antingen icke-operativ behandling med axelbandage (n = 117), eller operativ behandling (n = 114) med osteosyntes eller ledprotes. Alla patienter erhöll standardiserad rehabilitering. 215 patienter kunde följas upp i som mest 2 år. Primärt utfallsmått var Oxford shoulder score, och sekundära mått var patientrapporterat utfall enligt SF-12, komplikationer, behov av ytterligare behandling samt mortalitet.

Författarna kunde inte påvisa några skillnader mellan grupperna i Oxford shoulder score, vare sig i genomsnitt över 2 år eller vid enskilda tidpunkter. Inte heller fanns påvisbara skillnader i SF-12-värden, komplikationer till frakturen i sig eller operationen, behov av sekundär operation, behov av intensifierad behandling eller mortalitet. I gruppen som opererades sågs 10 komplikationer vilka definierades som medicinska (hjärt–kärl, respiration, gastrointestinala).

Författarna sammanfattar sina fynd med att de inte kunde påvisa några skillnader i utfall mellan operativ och icke-operativ behandling av dislokerad proximal humerusfraktur hos vuxna, och att fynden inte stödjer den utveckling som i dag ses; att allt fler opereras för denna typ av fraktur.