Stefan Krakowski, specialistläkare i allmänmedicin, psykiatri och företagshälsovård, berättar i sina memoarer om tiden som kliniskt verksam psykiater och om sin ambition att sadla om till författare. 

Du var tveksam till att utbilda dig till läkare?

– Läkaryrket var någonting som jag kände mig pressad till att välja, ärligt talat. Inte minst för att tillmötesgå mina föräldrars önskan. Känslan av att inte ha hamnat rätt fanns där ända från början. Att ta exa­men, göra AT och sedan söka en tjänst att sköta under resten av livet har inte riktigt varit min grej. Jag är en spänningssökare som drivs av lust och nyfikenhet, och jag har alltid försökt hitta aktiviteter som ställer krav på sådant jag tycker att jag är hyfsat duktig på.

Du är aktiv klinisk psykiater, men har i omgångar även haft uppdrag för Statens biografbyrå, Försvarsmakten och Europarådet. Och nu skriver du böcker? 

– Min senaste bok vill dels visa allmänheten vad vi psykiatrer arbetar med inom den akuta psykiatrin respektive i slutenvården, dels vill den berätta personligt om min egen bakgrund och historia. Min tanke från början var att presentera några autentiska fall – avidentifierade förstås – som speglar de viktigaste områdena inom psykiatrin. Typiska fall ur verkligheten med hög igenkänningsfaktor gällande livsöden och situationer. Men förlaget, som nappade direkt på de tre första kapitlen jag skickade in, föreslog att jag skulle skriva om mig själv också. Det hade jag ju inte tänkt göra, eftersom jag då skulle få berätta även om ganska dramatiska händelser som man inte pratar om i första taget. Men sedan när jag väl gått med på att berätta skrev jag ner saker som jag fram till dess hade behållit för mig själv.     

Du skriver om en turbulent period i ditt liv. Har man som psykiater lättare att hantera sådana episoder? 

– Inte nödvändigtvis. Man är ganska hemmablind och inte riktigt medveten på samma sätt som då man träffar patienter och har en sorts professionell distans.  

Genomskådar man inte den kollega som försöker hjälpa en i sådana situationer? 

– Haha, jo, det gör man faktiskt. Precis som när man spelar schack vet man liksom i förväg vilket motdrag motspelaren funderar på, och då kan man parera. Vilket naturligtvis är dumt, eftersom den and­ra bara försöker hjälpa en.  

Vad var det du saknade i läkar­yrket som du kanske känner att du hittat i hantverket som författare?

– Det unikt kreativa i att få göra någonting som är så unikt för dig att ingen annan kan åstadkomma det på samma sätt. Och glädjen att kunna förmedla det, nå ut och beröra andra människor med det unika man har skapat. För mig är det viktigt att ha den drivkraften. Vi läkare kan också vara kreativa, men vi har ju vissa regler och instrument att förhålla oss till. Om man målar en tavla, skriver en låt eller en bok, har man skapat någonting helt unikt som bara handlar om en själv.

Ditt bästa råd till unga kolleger?

– Det är extremt viktigt att man väljer sin utbildning och sitt yrke för att man brinner för någonting som man verkligen vill ägna sig åt. Yrkesvalet får inte vara en eftergift för påverkan från omgivningen, familj, släkt eller vänner. Man har ju bara ett enda liv. Det kan bli jobbigt om verkligheten hinner ifatt en och man kanske ångrar sig.  

Hur går du själv vidare nu?

– Jag arbetar fortfarande heltid som klinisk läkare i akut- och slutenvård, men jobbar också som skribent, debattör och författare. Ska försöka frigöra mer tid till skrivandet genom att arbeta lite mindre kliniskt. Jag har vissa tankar kring ett nytt bokprojekt, fortsätter att skriva tidningsartiklar och krönikor, och hoppas kunna starta en podd fram­över. Och så försöker jag sova ibland också. 

Namn: Stefan Krakowski

Yrke: Specialist i allmänmedicin, psykiatri och företagshälsovård, författare.

Ålder: 65 år.

Familj: Sambo och son.

Bor: I Stockholm. 

Aktuell: Har nyligen publicerat »I psykiatrins tjänst. En svensk läkares memoarer«.