Denna framställning av psykopati är ett försök att från neurobiologiskt, sociologiskt och psykiatriskt perspektiv ge en pedagogisk bild av psykopatibegreppet. Man konstaterar gång på gång att psykopati inte är en diagnos utan ett diffust deskriptivt begrepp som bör utmönstras men som ändock ständigt används, både som tillmäle och som personbeskrivning. 

Boken är därmed lite självmotsägande: man utmönstrar begreppet men skriver ändå en bok för att beskriva det man kallar personer »med psykopatiska drag«. Vad är det om inte ett försök till diagnos, om nu diagnostik är att sammanställa beteenden och karaktärsdrag till att sammanfatta en diagnostisk beskrivning?

Framställningen är medryckande med vinjetter och fallskildringar, där den mest karakteristiska psykopaten vitsigt nog kallas Patrik.

För recensenten, som är en gammal psykoanalytiker, framstår författarnas strikt deskriptiva och neurobiologiska framställning som ensidig. Tyngdpunkten läggs på beskrivningar av drag hos personer enligt den »triarkiska modellen« med varierande inslag av karaktärsdragen »nedsatt impulskontroll«, »extrem djärvhet och stresstålighet« och »kylighet och oförmåga att bry sig om konsekvenser«. 

Beskrivningarna sätts in i olika perspektiv, främst i kriminella miljöer men också i andra sammanhang, och skildringarna understryks ofta av vilka hjärndelar som enligt den utförliga dokumentationen är involverade respektive mindre aktiva.

Som psykoanalytiker saknar jag varje spår av psykodynamiskt tänkande, även om de psykoanalytiska begreppen »narcissism« och »empati« nämns enstaka gånger men mer som beskrivning än som försök till en psykodynamisk hypotes.

Exempel på en psykodynamisk hypotes kunde vara följande: Den patologiskt narcissistiska personen har inte förmått i utvecklingen genomleva den smärtsamma övergången från narcissistisk självkärlek till kärlek till objekt i yttervärlden. Denna övergång är förknippad med ångest och depression som av narcissisten avvärjs, starkare ju hemskare övergången ter sig. Om denna övergång kan genomföras i en psykoanalytisk behandling ger man sig ut på ett gungfly av depression och sorg. Denna utväg avvärjs till varje pris. Många patienter flyr ur behandlingen och hänger sig till ett ännu starkare självförhärligande. »För mig gäller särskilda lagar!« Denna onda cirkel kan ses hos många beryktade ledare som Hitler, Mussolini eller Franco, alla med ödesdigra psykopatiska drag.

Författarna ger sig inte någonstans in på ett psykodynamiskt område i sin utförliga beskrivning av psykopaten, och det är skada på denna boks i övrigt ambitiösa pedagogiska uppläggning.