Det är kväll och jag har, via telefon, redogjort för patientens symtom: svängande feber, hosta, led- och huvudvärk samt en del diffusa svårdefinierade symtom som orkeslöshet. Den avslutande meningen »... symtomen började efter att han kom tillbaka från en tågluff i Sydostasien« får den erfarne medicinbakjouren att brista ut i skratt: »Nä du, det där kan inte jag. Du måste ringa infektionsjouren!«

Att jobba på Lycksele lasarett innebär att man får en brant inlärningskurva. Det beror delvis på att avdelningarna är breda: det finns en medicinavdelning, en rehabavdelning, en kirurg-/ortopedavdelning, en förlossnings-/gynavdelning och en intensivvårdsenhet. Det beror också på att man som primärjour tar hand om i princip alla patienter som kommer till akuten. Undantagen är de som sköterskorna handhar själva och de som ska föda barn. De sistnämnda hinner oftast upp till förlossningsavdelningen innan det bär till.

Under en jour möter man allt från febriga barn, knepiga hudutslag, radiusfrakturer, buksmärtor och hjärtinfarkt till suicidnära patienter. Om sökorsaken är »bröstsmärta« och det visar sig att smärtan snarare härrör från magen får man ändra kliniktillhörighet i akutmottagningens journalsystem från medicin till kirurgi. I övrigt blir det ingen skillnad, det behövs ingen remiss från den ena till den andra kliniken då det är man själv som är primärjour i »allt«. Det är tur att man har sin ST-kollega på plats och bakjourerna att rådfråga över telefon. Det finns inga intermediärjourer på sjukhuset.

Utöver akutmottagningen går primärjourerna (en AT- och en ST-läkare) runt till alla avdelningar en gång per natt. Frågor och oklarheter som inte kan vänta till morgonronden tas då upp. Om en inneliggande patient försämras under natten är det i första hand till primärjourerna sköterskorna ringer. Ibland ringer de från IVA. I ärlighetens namn upplever jag mig inte till någon nämnvärd hjälp på just den avdelningen, men jag lär mig mycket och kan ibland bidra med något mer än min närvaro i väntan på narkosjouren. 

Att ha ett så stort ansvar innebär att man måste känna sina begränsningar. Den farligaste typen av läkare är den som tror sig kunna allt. Det gör man inte. Man måste, precis som medicinbakjouren ovan, både veta och vara tydlig när uppgiften eller frågan överstiger ens förmåga. Det är bara att släppa stoltheten och medge att man aldrig blir fullärd; ju tidigare insikten kommer, desto bättre.

Hur gick det för mannen med febern? Infektionsjouren funderade och mumlade för sig själv »... nej, det kan det inte vara, då hade han varit död redan ...«. Provtagningen utvidgades till att omfatta även ovanligare infektiösa agens; patienten mådde så pass bra att han fick återgå till hemmet. Efter någon veckas vidare utredning visade det sig att tågluffen i Asien var irrelevant för diagnos och snarare vilseledde oss. Patienten hade debuterat med en autoimmun sjukdom, därav symtomen.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.